3 fantastiska dagar på stranden bredvid hotellet på Rhodos med sol från klarblå himmel och badvatten i klass med en sommardag på Rörö. Frun och jag åt 4 fantastiska middagar på kvällarna på olika lokala restauranger.
Klockan 7 på morgonen måndagen 17-11-13 åkte vi i bussar från hotellet ner till Rhodos stads hamn, där flygbåten låg och väntade på oss förtöjd utanför stadens medeltida stadsmurar. Blåsten var c:a 20 m/sek och ö..ökande och på himlen rasade mörka moln. Även om många av oss fruktade det värsta, kunde vi nog inte ana, att vi skulle nå vårt hotell i Antalya först kl. 21 (lokal tid) efter att ha varit på resa hela tiden.
Ngr. vägrade åka med flygbåten tillbaka till Fethiye i Turkiet och köpte därför egna jättedyra enkelflygbiljetter hem till Sverige (deras problem blev sedan, att flyget inte kunde starta p.g.a. blåsten). Vi, som klev på båten tillsammans med hela vårt resebagage från Sverige, uppgick, (tillsammans med guiderna, ngr. extraresenärer och besättningen ), i antal till nästan båtens godkända max. antal om 130 personer. Efter en stund började man spy våldsamt i stolarna bredvid, bakom och framför oss. Vi förstod, att detta drabbade passagerare i alla 3 kabinerna, eftersom besättningen sprang fram och tillbaks med påsar.
— Efter 1 timma kom jättesmällen. Det var inte bogvisiret (som på Estonia), som slets loss! Båten saknade bogvisir, då man endast transporterade passagerare. Jättevågen krossade den cm-tjocka vindrutan av plexiglas (bilder nedtill). Medresenären, som satt bakom den, fick den i pannan och fick skärsår också i handen och på benet. Vågen sköljde in över alla i främre kabinen med c:a 25 stolsplatser. Min Habobekante blev helt dyvåt in på underkläderna och hans fru fick dessutom en kallsup. En kvinna från Jönköping, som satt bakom den skadade mannen, mådde illa och hade just gått till toaletten. När hon kom tillbaks, låg det en stor bit av vindrutan i hennes stolssits, som var dyblöt. Ryggsäcken på golvet innehöll vatten. Vattnet fortsatte bakåt i fartyget och nådde mej, som satt vid fönstret i mitten av mellankabinen, som en flod. Detta nästan omgående efter den höga smällen. Jag hade tagit sjösjuketablett och reagerade lugnt men långsamt. Datorväskan fick jag upp med våt underdel och fötterna blev genomvåta. Frun, som oroat sig hela natten, fick verkligen bekräftat, att oron var mer än befogad (..tänkte – var det så här livet skulle sluta? ). Fönstren på vår motsatta sida och mot söder överspolades hela tiden av de stora vågorna. Tänk om något eller ännu värre flera av dessa också krossats. Då hade vi nog aldrig kommit vidare med båten. Båten stannade och vi uppmanades att ta fram och på oss flytvästarna placerade under stolssitsarna. Besättningen berättade, att vi måste vända tillbaka, då det var omöjligt att fortsätta. Snart fick man dock klart för sig, att detta också var omöjligt. Bilden visar passagerare framför oss med flytvästarna på. Till vänster och höger framtill på bilden (mot väggarna mot utgångarna och främre kabin) skymtar 2 av de många högarna med resväskor. Flera högar placerades ännu mera olämpligt utvändigt vid utgångar och i den delvis öppna transportgången mellan mellan- och bakre kabin (jag gissar att dessa blev genomblöta – min gråa väska syns överst i vänster bildkant). Många väskor invändigt på golvet i botten av högarna blev genomblöta. Om båten fått större slagsida är risken mycket stor, att högarna med resväskorna vid de 2 utgångarna hade rasat och spärrat vägen ut för nästan 130 personer. Vi hade blivit dränkta som råttor i bur.
Där låg vi stilla vid haveriplatsen med förbogen vänd bort från vågriktningen. Det öppna havet hade vi nästan inne i främre kabinen via hålet i vindrutan.
Den unge kaptenen kom fram till beslutet att köra till närmaste hamn med en färdväg, som var mera skyddad för den skadade framdelen av båten. Båtens akter var inte lika sårbar för vågorna och den mycket kraftiga sydostliga vinden. Nödfärdsvägen är markerad med röd linje på denna karta. Reseledaren meddelade de 3 busschaufförerna att så fort som möjligt köra de väntande 3 bussarna i Fethiye till hamnen i Datca.
Som syns på denna bilden sprack också nästa ruta till höger och mot vågriktningen. Rutan satt kvar men var lös. Under de 3 timmarnas resa längs nödvägen till Datca fortsatte vatten att rinna in i båten på olika ställen. Förutom i främre kabinen även från taket bakom oss i mellankabinen. Besättningen kollade hela tiden ofta i en brunn, att länspumparna lyckades förhindra att vattnet steg för högt.
Till slut efter 4 timmar, där ett antal medresenärer varit dyblöta under 3 timmar, nådde vi nödhamnen i Datca. Hamnen var inte anpassad för så stora fartyg och hade inte heller ngn. tullstation för ankommande utlänningar. Reseledaren samlade ihop allas pass och gick till poliskontoret för inscanningar. Under tiden fick vi vänta bakom inhägnaderna. Vågorna gjorde det svårt att lägga till allra längst ut och utanför piren. När passen var klara och de våta medpassagerarna sedan äntligen fått möjligheten att byta kläder från förhoppningsvis inte våtskadade resväskor, anlände våra 3 bussar. Chaufförerna hade med tomma bussar och med för höga hastigheter då lyckats komma fram till Datca.
Här syns båten allra längst ut och utanför piren.
…. En berättelse om hur en färd på 1,5 timma tog 9 timmar. Vi var tillbaks i vägkorsningen vid Fethiye 7 timmar senare än vid normalt väder och båten i flygplansläge.
Klicka här på länken och du ser kartan i bättre upplösning.