Nu har 1 år gått och vi är tillbaks i Oviksfjällen för en ny påskvecka. Detta året bodde vi på gården Hölåsen i Hallen. Det var denna gård ägd av Erik & Viola, som Göteborgsfamiljen gästade redan 1956. Nu hade Viola lämnat denna världen och Erik hade flyttat bort från gården, som vi nu kunde disponera. Lillebror står bakom sin storasyster och tittar fram. På kvällarna åt vi middag på pensionatet, där vi bodde ett år tidigare. Det var mycket snö denna påskvecka.
Här har vi parkerat bilarna vid Fjällhalsen, efter att har kört serpentinvägen upp, för att starta en expedition vidare upp på Västfjället. Nu har det hänt saker på kamerafronten. En ny systemkamera har införskaffats. Kameraväskan på magen var stor och otymplig, eftersom den skulle rymma 3 olika objektiv; vidvinkel, normal resp. tele.
På Västfjällets östsluttning var det mycket brant. Lavinfaran skrämde oss också till att vända tillbaks samma väg.
Här uppe var utsikten mot Drommen mitt emot hänförande.
Här skall vi starta en ny fjällexpedition från samma parkering som förra året ( Höglekardalens fjällpensionat).
Vi startade på vägen mot Hosjöbottnarnas sameby och följde vägen (enskild bomavstängd väg) fram till ( svarta prickar för 1970-års expedition).
Drommen i bakgrunden.
Denna bild med Hovdehögen och Västfjället i bakgrunden. Det var tiden före Stenmark och idag är dessa fjällsluttningar fulla av nedfarter och skidliftar ända upp på topparna.
Här pekar den nu ngt. mera fjällvane smålänningen mot Höglekardalen/Bydalen.
Här kan man konstatera att besväret med att bära en stor kameraväska med 3 objektiv motiverat till att använda vidvinkelobjektivet (då kom fjällen på båda sidorna av dalen med på samma bild – långt borta) och på nästa bild teleobjektivet och då bara fjället Drommen på den ena sidan av dalen. De 2 föregående bilderna med normalobjektivet ger rätt avståndsuppfattningar även om vi på sista bilderna lämnat och åkt en bit från vägen.
Soldyrkan.
Här syns mellanbror (utan tvillingen), storebror och lillebror med Anarisfjällen i bakgrunden.
Här med Prästlekarfjällets sluttning och på nästa bild syns Lekarån försvinna mot Dörrsjöarna. Den här vägen flög vi ut mellan fjälltopparna från Gräftåvallens flygplats.
Inte blev det någon Stenmark av den mustasch- och polisongprydde smålänningen. Ingen kände heller vid denna tid till den kommande världsåkaren från Tärnaby. Här hade han både kameraväska och utförskidor i trä med skruvade stålkanter och råttefällabindningar med låg fästpunkt. Dock har han fortsatt att kasta sig utför pisterna ända till denna dag. Här flyger han vidare i samma pist längre upp på fjället efter 50-årsfirandet. Året är 1997 – och alltså 27 år senare – och korten (2 sista på sidan) är analoga och visar äkta skidflygning. 40 år senare och svartaste pisten på det brantaste stället, ett ögonblick av okoncentration och där rök båtbenet i en våldsam vurpa påsken 2010 (tur att jag hann åka Vasaloppet före). Gipset fick jag behålla in i juli månad men fick byta till ett badgips före midsommar.
Flickan framför klockstapeln i .. 
.. Mora, som passerats på upp- & hemväg till/från Jämtland kanske 150 ggr. under alla kommande åren. Detta var den tid då en Vasaloppsintresserad ung smålänning alltid följde Vasaloppsreferaten på Sveriges radio. Då hade namnet Bengt Eriksson Sälen fastnat i minnet ( sedan 1953 hade han varit med i toppen av loppen under nästan 20 år ) och säkert bidragit till ett beslut att någon gång åka Vasaloppet. Tyvärr räckte inte tiden till för mej under alla åren.
Här framför samma kyrka i Mora 40 år senare tillsammans med bl.a. svågertvillingarna. Här har jag på fredagskvällen gått i mål i Vasastafetten – men på söndag morgon hände det äntligen !!!!! Jag har 3 ggr. gått i mål här och på skidor passerat kyrkan och klockstapeln i Mora.
I år 2013 gjorde Bengt Eriksson Sälen sitt 60:e Vasalopp i följd. – En helt fantastisk presentation! Det är inte bara de 60 åren utan alla gånger han var med i toppstriderna under många yngre år utan även de på mej imponerande åktiderna på senare år.